keskiviikko 6. marraskuuta 2013

JAG VILL ATT FOLK SKA VARA LAGOM BORTTAPPADE

Det slår nästan aldrig fel. Så gott som varje gång jag ger mig ut i kollektivtrafiken vaknar min inre Moder Teresa till liv och jag förvandlas till en varelse som mest av allt vill ställa saker tillrätta och göra tillvaron så enkel och behaglig som möjligt.

Om någon på spårvagnen talar engelska eller franska – eller rikssvenska för den delen – börjar jag genast fladdra med öronen för att försöka uppfatta vad de säger. Verkar de borttappade? Vet de vart de är på väg? Kan det vara så att de behöver lite hjälp?

Som något slags turisternas egen curlingförälder älskar jag att elegant blanda mig in i fullständiga främlingars samtal i hopp om att kunna komma till användning.

Sibeliusmonumentet? Då ska man snart hoppa av och promenera ett par minuter västerut. Skatudden? Då borde ni byta till fyrans spårvagn istället. Centrum? Dit hamnar vi alla förr eller senare. Och så tillägger man något artigt om hur trevligt man hoppas att de haft under sitt besök.

Man vill ju faktiskt att de ska ha trevligt. Jag är så trött på alla stereotyper om introverta finländare som muttrar på tilltal, blänger under lugg och helst inte kommunicerar alls om de slipper. Jag skulle hellre önska mig att turisterna åkte hem och berättade hur trevligt bemötta de blivit och hur positivt överraskade de är.

Handen på hjärtat hoppas jag, kanske aningens narcissistiskt, att de ska minnas just mig som en solig och hjälpsam räddare i nöden som satte silverkant på deras dag.

Med handen på hjärtat en gång till handlar det hela också mycket mer om mig själv och mina egna gamla rädslor än om några glada turisters eventuella uppfattningar om det finländska kynnet.

Där jag växte upp – långt ut på landet där det fanns betydligt fler träd än människor – fanns det inga större mängder kollektivtrafik. Där fanns exakt en busslinje som avgick ett par gånger om dagen och alltid körde samma rutt. Nästan alltid klev jag på vid den första hållplatsen och klev av när bussen parkerat sig på slutstationen. Det gick liksom inte att göra fel eller hamna särskilt mycket vilse.

När jag så kom ut i den stora världen visade den sig innehålla ett betydligt större utbud av busslinjer, tunnelbanor och spårvagnar, som alla åkte både hit och dit och snirklade sig fram genom tillvaron. Inte gick det att hålla reda på alla dem. Och långsamt växte en stegrande känsla av olust fram, att det kanske bara var jag som inte hade koll.

I många år åkte jag ogärna med okända linjer. Tänk om jag skulle gå av vid fel hållplats. Eller trycka på stoppknappen för tidigt eller för sent. Och hamna helt fel. Av någon anledning kändes det som ett outhärdligt pinsamt scenario. Jag vet inte vad jag trodde skulle hända – knappast förväntade jag mig att en hel buss skulle ställa sig och unisont vissla ut mig om jag tvekade inför att stiga av eller inte – men olustigt var det.

Mitt yngre, lättgenerade jag skulle varit så tacksam om någon solig och hjälpsam lokal förmåga hade anat min oro och klivit fram för att tipsa mig om hur man bäst skulle hitta dit jag skulle. Om inte annat för att distrahera bort den där fåniga nervositeten som bubblade i hela kroppen lagom som jag hunnit intala mig att bussen jag befann mig på i själva verket var på väg åt helt fel håll.

Dessvärre har mina närmaste vänner lagt märke till vad jag håller på med och så snart jag börjar flacka med blicken i turisters närvaro får jag höra att de där människorna helt säkert klarar sig galant och med största sannolikhet överlever dagen även utan min inblandning.

Man behöver inte rädda alla människor i världen hela tiden, visst är det så. Så numer hjälper jag mest till när jag reser utan sällskap.

För det är klart att turisterna överlever på egen hand. De kommer att hitta Sibeliusmonumentet, Skatudden och Designmuseet utan större problem och de kommer att hitta både till Dickursby och tillbaka oavsett jag finns eller inte. Det har bara inte med saken att göra.

Jag vill att de ska vara passligt borttappade så att jag får vara lite lagom hjälpsam och härlig och utåtriktad. Vi kan fylla varandras behov och önskemål för en stund och sedan åka hem och säga att det hände en så trevlig sak på stan idag och glädjas åt den, eftersom sådana inträffar bara alltför sällan. 

Tobias Larsson
Gästbloggare 

Tobias Larsson är rikssvensk frilansjournalist bosatt i Helsingfors sedan 2002, med lång och positiv erfarenhet av gemensamma färdmedel.