Om någon på spårvagnen talar engelska eller
franska – eller rikssvenska för den delen – börjar jag genast fladdra med
öronen för att försöka uppfatta vad de säger. Verkar de borttappade? Vet de
vart de är på väg? Kan det vara så att de behöver lite hjälp?
Som något slags turisternas egen
curlingförälder älskar jag att elegant blanda mig in i fullständiga främlingars
samtal i hopp om att kunna komma till användning.
Sibeliusmonumentet? Då ska man snart hoppa av
och promenera ett par minuter västerut. Skatudden? Då borde ni byta till fyrans
spårvagn istället. Centrum? Dit hamnar vi alla förr eller senare. Och så
tillägger man något artigt om hur trevligt man hoppas att de haft under sitt
besök.
Man vill ju faktiskt att de ska ha trevligt.
Jag är så trött på alla stereotyper om introverta finländare som muttrar på
tilltal, blänger under lugg och helst inte kommunicerar alls om de slipper. Jag
skulle hellre önska mig att turisterna åkte hem och berättade hur trevligt
bemötta de blivit och hur positivt överraskade de är.
Handen på hjärtat hoppas jag, kanske aningens
narcissistiskt, att de ska minnas just mig som en solig och hjälpsam räddare i
nöden som satte silverkant på deras dag.
Med handen på hjärtat en gång till handlar det
hela också mycket mer om mig själv och mina egna gamla rädslor än om några
glada turisters eventuella uppfattningar om det finländska kynnet.
Där jag växte upp – långt ut på landet där det
fanns betydligt fler träd än människor – fanns det inga större mängder
kollektivtrafik. Där fanns exakt en busslinje som avgick ett par gånger om
dagen och alltid körde samma rutt. Nästan alltid klev jag på vid den första
hållplatsen och klev av när bussen parkerat sig på slutstationen. Det gick liksom
inte att göra fel eller hamna särskilt mycket vilse.
När jag så kom ut i den stora världen visade
den sig innehålla ett betydligt större utbud av busslinjer, tunnelbanor och
spårvagnar, som alla åkte både hit och dit och snirklade sig fram genom tillvaron.
Inte gick det att hålla reda på alla dem. Och långsamt växte en stegrande
känsla av olust fram, att det kanske bara var jag som inte hade koll.
I många år åkte jag ogärna med okända linjer.
Tänk om jag skulle gå av vid fel hållplats. Eller trycka på stoppknappen för
tidigt eller för sent. Och hamna helt fel. Av någon anledning kändes det som
ett outhärdligt pinsamt scenario. Jag vet inte vad jag trodde skulle hända –
knappast förväntade jag mig att en hel buss skulle ställa sig och unisont
vissla ut mig om jag tvekade inför att stiga av eller inte – men olustigt var
det.
Mitt yngre, lättgenerade jag skulle varit så
tacksam om någon solig och hjälpsam lokal förmåga hade anat min oro och klivit
fram för att tipsa mig om hur man bäst skulle hitta dit jag skulle. Om inte
annat för att distrahera bort den där fåniga nervositeten som bubblade i hela
kroppen lagom som jag hunnit intala mig att bussen jag befann mig på i själva
verket var på väg åt helt fel håll.
Dessvärre har mina närmaste vänner lagt märke
till vad jag håller på med och så snart jag börjar flacka med blicken i
turisters närvaro får jag höra att de där människorna helt säkert klarar sig
galant och med största sannolikhet överlever dagen även utan min inblandning.
Man behöver inte rädda alla människor i
världen hela tiden, visst är det så. Så numer hjälper jag mest till när jag
reser utan sällskap.
För det är klart att turisterna överlever på
egen hand. De kommer att hitta Sibeliusmonumentet, Skatudden och Designmuseet
utan större problem och de kommer att hitta både till Dickursby och tillbaka
oavsett jag finns eller inte. Det har bara inte med saken att göra.
Jag vill att de ska vara passligt borttappade
så att jag får vara lite lagom hjälpsam och härlig och utåtriktad. Vi kan fylla
varandras behov och önskemål för en stund och sedan åka hem och säga att det
hände en så trevlig sak på stan idag och glädjas åt den, eftersom sådana
inträffar bara alltför sällan.
Tobias Larsson
Gästbloggare
Tobias Larsson är rikssvensk frilansjournalist bosatt i Helsingfors
sedan 2002, med lång och positiv erfarenhet av gemensamma färdmedel.